Under förra året tillträdde Patrick Brandenstein rollen som medicinskt utvecklingsansvarig vid Svensk Luftambulans. Här kan du läsa en intervju med Patrick.
Som utvecklingsansvarig är Patrick en del av den medicinska avdelningen (MedSLA). Tillsammans med deltagande verksamheter arbetar MedSLA för att utveckla det medicinska arbetet inom SLA. Målet är att den sjukvård som ges innan en patient når sjukhuset ska hålla en mycket hög kvalitet.
– Den största utmaningen är förmodligen, att alla baser inom SLA har olika förutsättningar. Det gäller att hitta gemensamma nämnare för att möjliggöra utvecklingsprojekt.
Jag hoppas att vi tillsammans kan utveckla gemensamma rutiner för att definiera vad ”prehospital intensivvård” innebär och vad man kan förvänta sig av en specialiserad förstärkningsenhet, som våra helikopterteam. Sedan ska vi fortsätta, och förhoppningsvis intensifiera, det internationella samarbetet, framför allt med våra grannländer.
– Det finns många situationer där livsavgörande åtgärder inte kan vänta till patienten kommer till sjukhuset. Vissa av dessa situationer kräver utrustning och kompetens som endast specialiserade enheter som exempelvis SLA:s helikoptrar har. Sådana tillstånd är till exempel svåra skallskador då patienten behöver sövas eller allvarliga blödningar som kräver transfusion för att patienten ska överleva transport till sjukhus.
– Alla helikopterbaser inom SLA registrerar alla förfrågningar och genomförda uppdrag i SLA:s kvalitetsdatabas Logeze. Parametrarna som registreras bygger på vetenskaplig evidens och har tagits fram i ett samarbete mellan de medicinskt ansvariga läkarna på respektive bas, medicinsk ansvarig inom SLA och leverantören av databasen.
I praktiken fungerar det så att läkaren, efter fullföljt uppdrag, dokumenterar relevanta parametrar i ett webformulär. Samma gäller när helikopterteamet har tackat nej till ett uppdrag.
– Databasen är ett fantastiskt underlag för studier och analyser och kommer förhoppningsvis att generera en del artiklar som visar hur SLA bidrar till utvecklingen av prehospital intensivvård i Skandinavien och Europa. Databasen kommer att hjälpa oss med uppföljning av larm, responstider, bedömningar och behandlingar. På så sätt kan vi förbättra den tidiga vårdkedjan.
Genom att kunna följa upp specifika åtgärder som till exempel endotrakeal intubation, kan vi ”pinpointa” utbildningsinsatser och fokusera på områden där vi har störst förbättringsbehov. Eftersom vi även dokumenterar avvikelser och ovanliga händelser har vi möjlighet att flagga särskilda uppdrag för djupare analys och diskussion.
– Jag började jobba prehospitalt 1993 som ambulanssjukvårdare i Tyskland, när jag gjorde lumpen inom ambulanssjukvården. Stationen som jag arbetade på, hade ett nära samarbete med ambulanshelikoptern som var stationerad på samma ort. Det var vår stations seniora paramedics som bemannade helikoptern.
Under dessa 15 månader på ambulansen i Ochsenfurt hade jag en speciell upplevelse som fick mig att inse att prehospitalt arbete var det jag ville göra i framtiden. Jag fortsatte sedan att jobba på ambulansen, samtidigt som jag pluggade till läkare.
Sammanlagt blev det elva år som ambulanssjukvårdare innan jag började som prehospital läkare på akutbilen och så småningom, efter vi hade flyttat till Sverige, på helikoptern i Lycksele.
Det jag trivs med är det som är speciellt både för den prehospitala världen och för anestesi och intensivvård inne på sjukhuset, nämligen att vi är ett litet, mycket fokuserat team som har korta, men mycket intensiva kontakter med våra patienter.
– När teamet fungerar som en enhet. På basen i Lycksele är vi ett team på fem personer, två piloter, en helikoptertekniker, en specialistsjuksköterska och en specialistläkare. Alla fem behövs och alla bidrar på sitt sätt till att vi kan genomföra våra uppdrag. Vi har under de senaste åren försökt att optimera hur vi jobbar tillsammans.
Våra sjuksköterskor har tillgång till samma planeringsverktyg som piloterna vilket gör att de kan vara behjälpliga piloterna vid navigering. Våra piloter är med i olika övningar för att lära sig vår utrustning och våra rutiner för att kunna bistå vid patientarbetet, vilket är ett mycket framgångsrikt arbetssätt.
När alla dessa detaljer faller på plats och leder till ett bra patientomhändertagande känner jag att vi gör skillnad. Att vara del av ett team som kan leverera, gör mig stolt.
– Jag trivs med att renovera och underhålla, både hus och stuga. Det blir en bra kontrast till arbetet och ger mig energi. Jag tycker också om att laga mat, och på senare tid har jag upptäckt hur roligt (och förvånansvärt enkelt) det är att baka eget bröd. ”Riktigt” bröd har varit en av få saker som jag har saknat från Tyskland.
På vintern försöker jag komma ut och köra så mycket skoter som möjligt. Det är ett sätt att både rensa tankarna och njuta av naturen. Under de senaste 20 åren har mycket av min lediga tid kretsat kring våra tre barn.
– Nu när två av dem precis flyttat hemifrån och den yngsta snart följer efter, är jag mitt i ett skifte där jag får mer tid för egna intressen – något som faktiskt känns både spännande och lite ovant.
